Jag har suttit hela förmiddagen och försökt strukturera ramarna på min fackuppsats. Det är samtidigt tänkt att den skall utgöra stommen för teoridel i kommande pro gradu arbete i vuxenpedagogik.Det känns som om jag vill säga så mycket men inser att även det jag säger (skriver) behöver en klar struktur för att kunna förstås. Det känns litet som att vandra i en stor skog utan karta och kompass. Skogen är lockande, stundom snårig, stundom tät och vildvuxen. Där vandrar jag litet hur som helst, ibland mera målinriktat , ibland mera på måfå. Vandringen känns angenäm men jag borde nog hitta riktingen, stigen nu så småningom.Jag tröstar mig att jag brukar hitta fram till slut, även om det tar tid.
På fotot ser man en skog där man arbetat,där man utgått från en (skogsbruks)plan och haft ett tydligt mål. Då blev resultatet så här vackert!
Jag undrar om det var ett mödosamt arbete?
SvaraRadera